TILLFÄLLIG SKULPTUR PÅ BKN 2020-23
VERK: Atlas bo
Material: kvistar, trädstammar, hampasnöre, grenar
KONSTNÄR: Skator + AV
Vi är inne i en tid där många av oss både får tänka om, och om strukturera våra liv. Det gigantiska skatboet som föll till marken vid en storm i april var inte längre bebott av skator, men det var en hemvist för småfåglar. Det var placerat i syrenen vid husknuten på huvudbyggnaden. Trots att det föll ner så höll det ändå ihop. Det låg där på marken som ett klotformat vävt mästerverk. Det gick inte att slänga det och inte heller lyfta upp det i trädet igen. Klotet förde tanken till Atlas och jordklotet som bars på skuldrorna. Trefoten lyfter upp verket i den höjd boet en gång var placerat.
Nedan text urval fr Wikipedia:
Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad
kulturföljare, och uppträder både i städer och på landsbygden.
Bobygget utförs av båda könen och kan pågå under lång tid med början redan på hösten eller under midvintern året före häckningen. I Centraleuropa börjar det dock först i februari eller mars. Ibland kan boet vara klart efter bara två veckor om det påbörjas under våren, men den sammanlagda tiden för bobygget uppgår i snitt till 40 dagar. Medan nya par börjar bobygget med utdraget spel, påbörjar gamla par bygget efter en förkortad spelritual. De plockar specifika pinnar från marken som provas ut väl innan de flyger till boet med dem. Där läggs de på plats med ibland mycken möda eftersom pinnarna ibland kan vara upp till en halv meter långa.
Redet är ett klotformat, ganska stort bygge av grenar. Utsidan av boet är 35 till 75 cm brett och består av torra, ofta korslagda utåtstående grenar. Boskålen består av jord och lera och är fodrad med fina rötter som arbetas ihop till ett enhetligt flätverk. Boskålen har en diameter på cirka 135 mm och ett djup på ungefär 100 mm. De flesta reden har en huvartad överbyggnad som består av stora grenar med en eller ofta två utgångar på sidorna. Om huven saknas, beror det på att passande byggmaterial saknas eller att paret är oerfaret. Överbyggnaden tjänar till att skydda kullen mot kråkor eller rovfåglar. Bona blir ofta mycket stadiga och kan till och med klara de värsta höststormar.
Ett par påbörjar ofta reden på flera ställen, men avslutar bobyggena till förmån för den bestämda platsen för häckningen. Detta beteende sker särskilt om paret blir stört under bobygget. Så länge ett par håller ihop, bygger de ofta många reden, även om det är vanligt att de förbättrar gamla bon till häckningen.
Gamla skatbon, och även kråkbon, används av hornugglor, tornfalkar och lärkfalkar, som själva inte bygger några bon. Om skatbon förstörs, drabbar det därmed även dessa arter.
Skator som inte häckar bildar på kvällen sovgemenskaper. På hösten och vintern ansluter sig också de fåglar som har bildat par och har revir. Sovplatser är ofta svårtillgängliga platser och används över flera år. Sovplatserna befinner sig exempelvis på ängar i träskområden eller på små öar.
På vintern samlar sig oftast 20 till 50 skator på sovplatserna. Ibland kan gemenskaper på några hundratal fåglar bildas där. På sommaren befinner sig dock oftast bara ett eller några dussin fåglar i sovgemenskaperna. Det förmodas att dessa huvudsakligen är ettåriga fåglar. Över dagen stryker de icke häckande fåglarna omkring i små grupper och söker efter föda.
I sovgemenskaperna finns det en inte särskilt utpräglad hierarki. I allmänhet dominerar häckfåglar över icke-häckare och hanar över honor. Även djur som är förtrogna med uppehållsplatsen är oftast dominanta. Om skator av ungefär samma sociala rang konkurrerar om föda, leder det i första hand till att de hotar varandra. Då hålls kropparna oftast stelt upprätta och näbbarna sträckta uppåt, ibland vågrätt. Om ingen av de båda viker tillbaka följer en strid med stjärtryckningar, sparkar, förföljningsflygning, påhoppning och näbbhuggning, där det även kan förekomma skador. Striderna är dock mindre häftiga än vid revirstrider. Att kraftigt slå med vingarna (utan flykt) är då ett uttryck för tillbakahållen aggression. Skatpar konkurrerar inte om föda och delar den ibland.
Syftet med att bilda flockar är förmodligen att vinna föda framför allt mot kråkorna. Gemenskaper av icke häckande fåglar kan försvara födokällor längre. Dessutom kan större fåglar som stora måsar, korpar, ugglor och ormvråkar eller även ekorrar fördrivas genom stjärtryckningar och liknande från sovgemenskaper, men inte av enstaka fåglar.
Skatans hjärna räknas till de högst utvecklade bland oscinerna. Förmågan till objektpermanens, som utvecklas relativt snabbt, är mycket utpräglad, vilket står i sammanhang med utvecklingen av fodersamlandet. Förmågan att hitta föda som den själv har gömt utvecklas hos unga skator samtidigt som deras förmåga till objektpermanens utvecklas. Efter ungefär tio veckor behärskar den denna uppgift fullständigt. Följaktligen förfogar skator över höga representationsresultat. Dessutom visar de också ett komplext socialt beteende och känner igen sina artfränder individuellt.
Framför speglar visar skator ett nyfiket beteende; de går av och
an framför spegeln och kastar försiktiga blickar bakom spegeln. De visar
dessutom goda urskiljningsresultat, i det att de i försöket i det
övervägande antalet fall efter att ha tittat i spegeln endast rör sig
till den avspeglade asken när den har ett innehåll som är intressant för
dem (ringen, fodret). Markerade skator visar självrefererande beteende
framför spegeln. Ibland slåss de dock mot sin egen spegelbild. Alltså reagerar skator framför spegeln på ett sätt som liknar schimpanser och orangutanger i jämförbara tester, och som hos dessa människoapor tolkas som tecken på självmedvetande.
I antiken använde Aristoteles och Claudius Aelianus samma beteckning för skatan och nötskrikan: κίττα (κίσσα). Plinius den äldre kallade däremot den förra fågeln pica varia longa cauda (insignis), på grund av dess långa stjärt, och den senare pica varia (insignis), på grund av dess brokiga fjäderdräkt. År 1758 gav Carl von Linné skatan det vetenskapliga namnet Corvus pica.
Ett äldre svenskt namn på fågeln är skjora eller skjura. Det svenska namnet skata härstammar ifrån det fornsvenska ordet skata som bland annat användes för något som sticker ut, och refererar till skatans långa stjärt.Det äldre ordet har blivit kvar i en del svenska dialekter och i finlandssvenskan; nämligen sjira, skira, skjura, skjöra på jämtska), skír på västerbottniska, stjoro eller stjouro på österbottniska, och skäre eller skäro på gotländska.
Källa: wikipedia >>>
Fotnot:I Oktober 2023 står den kvar men har blivit lätt deformerad i "bo-delen", detta pågrund av väder och vind men också att en ekorre har trivts att slinka in i boet och rafsa runt.